KOLUMN Fem år utan ben

12.04.2007

Publicerad i Kaisas valtidning 2007.

År 2002 amputerades mina ben. De var missbildade från födseln och såg konstiga ut, och vid 19 års ålder hade jag fått ledbrott i vristerna. Jag hade alltså fula ben som inte fungerade som de skulle. På ett sätt var det en lättnad att bli av med dem.

Men samtidigt var jag ändå fäst vid mina tokiga tassar. De hade ju följt med mig under 23 års tid, jag hade klätt dem i mysiga yllesockor och fina festskor och känt gräset kittla mellan tårna på somrarna. Kvällen före operationen låg jag i sjukhussängen och tittade på de svarta linjerna som läkaren och protesmästaren dragit med en filtpenna på mina ben. De hade bestämt hur långa mina stumpar skulle bli, och vid linjen skulle kirurgen placera sågen följande morgon. Jag hade ganska svårt att somna.

År 2003 publicerade jag en seriebok om amputationen. Jag hade blivit förtjust i seriekonst fem år tidigare, men tecknat främst för mig själv och mina vänner. Men studierna i Lahden Muotoiluinstituutti fick mig att tro på mig själv som författare, och plötsligt var det en massa människor som ville läsa min bok om hur jag lärt mig gå på nytt.

Jag skämdes alltid för mina gamla ben, men var så glad när jag fick proteserna att jag inte ville gömma dem. Tvärtom ville jag också tala om dem i serieformat, jag ville (och vill fortfarande) bryta den onda cirken som byggs upp av skam och fördomar. För att göra det lättare för handikappade att leva i det här ytliga samhället måste vi tala, tala och tala.

År 2004 blev jag politiker. Jag blev ombedd att ställa upp i kommunalvalet, och insåg att fast jag inte hade någon politisk erfarenhet så visste jag hur livet kändes på andra sidan bordet: hur politiska beslut påverkar opolitiska människors liv. Jag har haft den stora turen att bo i Borgå där man satsar på högklassiga hjälpmedel, medan mina amputerade vänner har fått kämpa för sina lagenliga rättigheter på andra mindre upplysta orter.

Mina proteser hade alltså blivit mera än konstverk: de var ett politiskt ställningstagande.

År 2005 reste jag och min man till väster: Holland. Metalldetektorn pep på flygfältet, som den alltid gör när jag går genom den med alla mina skruvar, titanrör och kolfiberbågar. Jag togs som vanligt åt sidan och en vänlig kvinna kollade att jag inte gömt några weapons of mass destruction i mina skor. Efteråt kom det en annan säkerhetsvakt och ville veta vad som hänt med mina ben. Vi förklarade kort att jag faktiskt mådde bättre nu, att amputeringen inte hade varit mitt livs stora tragedi.

Vakten frågade min man om vi gift oss före amputeringen eller efter den. När han fick höra att bröllopet faktiskt varit ett och ett halvt år efter operationen utbrast han till mig mycket bestämt: Your husband has a very good heart! Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta så jag gjorde ingendera utan log artigt och gick iväg. Ja, min man är verkligen en jättefin människa: tänk att han gift sig med en stackars amputerad kvinna. Ibland kan artigheter såra mer än förolämpningar.

År 2006 reste vi till öster: Ukraina. I den proppfulla metrovagnen brukade min man räkna till tio när vi kommit in, och när han räknat färdigt var det nästan varje gång en liten ukrainsk farbror som hoppade upp och gav sin sittplats till mig. En av dem var särskilt tagen över mig: före han gick ut tog han min hand, kysste den och gjorde de ortodoxas korstecken. Kanske hade han varit med i kriget och sett sina vänner förlora sina ben? Vi hade inget gemensamt språk så jag kunde bara le.

Men inne i metrostationens oändliga korridorer satt en ung pojke och tiggde. Han var amputerad på samma sätt som jag, under knäna. Hans stumpar var bara och jag undrade om han frös om dem som jag gör när jag sitter i rullstolen. En bra påminnelse över att vi inte ska ta vårt samhälle för givet, att vi måste arbeta aktivt för att behålla välfärden.

(Senare insåg jag att pojken kanske ändå hade proteser, men att han hade märkt att människorna gav mera pengar om han gömde dem i väskan. Men i varje fall är man ju tacksam över att arbetsdagen äger rum vid ritbordet, inte tiggande på Borgå busstation.)


	Jag Ord Bilder Politik Butik på svenska suomeksi in english

	Tillbaka KOLUMN Fem år utan ben 12.04.2007 Publicerad i Kaisas valtidning 2007. År 2002 amputerades mina ben. De var missbildade från födseln och såg konstiga ut, och vid 19 års ålder hade jag fått ledbrott i vristerna. Jag hade alltså fula ben som inte fungerade som de skulle. På ett sätt var det en lättnad att bli av med dem. Men samtidigt var jag ändå fäst vid mina tokiga tassar. De hade ju följt med mig under 23 års tid, jag hade klätt dem i mysiga yllesockor och fina festskor och känt gräset kittla mellan tårna på somrarna. Kvällen före operationen låg jag i sjukhussängen och tittade på de svarta linjerna som läkaren och protesmästaren dragit med en filtpenna på mina ben. De hade bestämt hur långa mina stumpar skulle bli, och vid linjen skulle kirurgen placera sågen följande morgon. Jag hade ganska svårt att somna. År 2003 publicerade jag en seriebok om amputationen. Jag hade blivit förtjust i seriekonst fem år tidigare, men tecknat främst för mig själv och mina vänner. Men studierna i Lahden Muotoiluinstituutti fick mig att tro på mig själv som författare, och plötsligt var det en massa människor som ville läsa min bok om hur jag lärt mig gå på nytt. Jag skämdes alltid för mina gamla ben, men var så glad när jag fick proteserna att jag inte ville gömma dem. Tvärtom ville jag också tala om dem i serieformat, jag ville (och vill fortfarande) bryta den onda cirken som byggs upp av skam och fördomar. För att göra det lättare för handikappade att leva i det här ytliga samhället måste vi tala, tala och tala. År 2004 blev jag politiker. Jag blev ombedd att ställa upp i kommunalvalet, och insåg att fast jag inte hade någon politisk erfarenhet så visste jag hur livet kändes på andra sidan bordet: hur politiska beslut påverkar opolitiska människors liv. Jag har haft den stora turen att bo i Borgå där man satsar på högklassiga hjälpmedel, medan mina amputerade vänner har fått kämpa för sina lagenliga rättigheter på andra mindre upplysta orter. Mina proteser hade alltså blivit mera än konstverk: de var ett politiskt ställningstagande. År 2005 reste jag och min man till väster: Holland. Metalldetektorn pep på flygfältet, som den alltid gör när jag går genom den med alla mina skruvar, titanrör och kolfiberbågar. Jag togs som vanligt åt sidan och en vänlig kvinna kollade att jag inte gömt några weapons of mass destruction i mina skor. Efteråt kom det en annan säkerhetsvakt och ville veta vad som hänt med mina ben. Vi förklarade kort att jag faktiskt mådde bättre nu, att amputeringen inte hade varit mitt livs stora tragedi. Vakten frågade min man om vi gift oss före amputeringen eller efter den. När han fick höra att bröllopet faktiskt varit ett och ett halvt år efter operationen utbrast han till mig mycket bestämt: Your husband has a very good heart! Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta så jag gjorde ingendera utan log artigt och gick iväg. Ja, min man är verkligen en jättefin människa: tänk att han gift sig med en stackars amputerad kvinna. Ibland kan artigheter såra mer än förolämpningar. År 2006 reste vi till öster: Ukraina. I den proppfulla metrovagnen brukade min man räkna till tio när vi kommit in, och när han räknat färdigt var det nästan varje gång en liten ukrainsk farbror som hoppade upp och gav sin sittplats till mig. En av dem var särskilt tagen över mig: före han gick ut tog han min hand, kysste den och gjorde de ortodoxas korstecken. Kanske hade han varit med i kriget och sett sina vänner förlora sina ben? Vi hade inget gemensamt språk så jag kunde bara le. Men inne i metrostationens oändliga korridorer satt en ung pojke och tiggde. Han var amputerad på samma sätt som jag, under knäna. Hans stumpar var bara och jag undrade om han frös om dem som jag gör när jag sitter i rullstolen. En bra påminnelse över att vi inte ska ta vårt samhälle för givet, att vi måste arbeta aktivt för att behålla välfärden. (Senare insåg jag att pojken kanske ändå hade proteser, men att han hade märkt att människorna gav mera pengar om han gömde dem i väskan. Men i varje fall är man ju tacksam över att arbetsdagen äger rum vid ritbordet, inte tiggande på Borgå busstation.)